Trädgårdsdrömmar

Jag har en vän med ett hus

Som haft sitt lantställe i Skåne i generationer. Det ligger precis vid en liten slänt, vid vattnet. Naturen är frodig och himlen blåvit. Vilda, väna små smörblommor och tusenskönor trängs med odlade, mer färgstarka exemplar av exotiska rosor och tulpaner. Själva huset är ett klassiskt sådant, vitt med röda knutar. Flera familjer delar på huset, och flera familjers barn har vuxit upp just här, med just den här utsikten. Med just den här gräsmatten och just de här vilda blommorna. Jag själv har haft äran och komma dit och hälsa på. Solblekta morgonrockar hänger nere i badstugan på rad, i alla storlekar och tillhör ingen speciell, utom den som just behöver nyttja den. Man grillar ost och grönsaker på kvällarna, dricker rosé och sockerdricka. I september spelar man kort vid brasan och dricker earl grey med närodlad honung från granngården. Är det inte en idyll så säg? 

Men drömmen och idyllen gick i krash 

Det som är så otroligt sorgligt är att det här stället inte finns mer. Det brann upp för fem år sedan. Ett elfel, någon ledning som dragits fel. Inget att göra åt då, inget att göra åt i efterhand. Förutom att försöka återskapa sin barndoms idyll och sommarlov ur minnet. Hur grönt var inte gräset? Hur starkt sken inte solen och hur mild var inte vinden? Nya ritningar ritades. Färdig gräsmatta beställdes. Blomfrön ströddes över marken. Och sakta men säkert började det spira. Långsamt växte något nytt fram. Både bildligt och bokstavligt. Nu är torpet inte längre ett torp, utan en arkitektritad villa. Gräsmattan är inte längre en vildbevuxen miniskog. Den är en vacker gräsmatta rätt och slätt. Och det jag vill komma till är, att det är också underbart. Man dricker fortfarande sockerdricka och rose. Man återhämtar sig. Och berättar ibland om hur det såg ut förut.